♥

Det fanns ingen tid och allt blev bara fel, även om det kändes så rätt. Men ju mera tiden gick, desto mer såg jag hur mycket du gick emot dig själv. Du hade liksom vi samma behov av kärlek och uppmärksamhet, ensamheten är bara ditt fängelse för att undvika problemen.
 
Du hade inte samma kämparglöd som mig, du valde flykten och du valde dom svarta hålen. Jag höll stenhårt i det vi hade, men du stängde alla dörrarna för rädd för att allting skulle bli fel och för att bli sårbar som varenda människa i världen. Du är nog medveten om hur bra vi hade det och hur menade vi är för varandra, men du valde att gå in i dimman och slänga bort det som betyde mest. Jag ställde upp på mer än vad en människa borde ta, men det slutade med att även jag tappade greppet och inte kunde hålla emot längre. Skulden bär jag, även fast jag vet att jag inte borde.

Jag kämpade för glädjen och vi hade kunnat fått den. Varenda centimeter och ögonblick finns i mitt huvud och går på repeat. Minnen som bränner och sanning förgör.

För att år sen tänkte jag:
"Vi kanske kunde
gömma oss under ditt täcke
och andas meningar på tyget
låta dem leta sig fram till våra
läppar och somna in i den saga
som aldrig var ämnad för oss."
(eller lyckades vi bara spela sönder rollerna?)

SEN GICK ALLT PÅ REPEAT TVÅ GÅNGER TILL

Jag har velat somna många gånger nu.

= TRE JÄVLA GÅNGER

Det handlar om liter tårar och sönderskrivna blad...


(jag blev lite deep nu, ursäkta, men det var ett tag sen..)